Category

Leva

Category

I slutet av förra veckan kom första snön till oss. Faktiskt inte som slask som snabbt tinade bort utan fin kallsnö som fortfarande ligger kvar och det fortsätter snöa. Hurra säger jag! Bor man där vi gör så vet man att i morgon kan den vara borta och kanske inte komma åter förrän i januari därför ser jag till att njuta varje sekund jag kan. Jag älskar verkligen snö och RIKTIGA vintrar. En riktigt stor och maffig snöhög är liksom ren och skär lycka – att ta barnen i händerna och bara hoppa rakt ut och landa i tjock snö…ahhh. När det är snö och minusgrader ute så gör det någonting med mig, det är nästan magiskt. Det går bortom att jag tycker det är vackert att se på och kul med vintersporter, vilket jag också gör. Det är som att det infinner sig en slags inre frid… som håller i sig ända tills det blir töväder, slask och regn. Då är det nästan som om någonting dör inuti mig. Det låter kanske lite knäppt men jag märkte redan när jag var liten att jag påverkades mycket av vädrets växlingar och allra helst på vintern. Att vintrarna började bli mildare och att det oftare blev slaskiga dagar var en av de första sakerna jag började oroa mig för som barn och jag gjorde kopplingen till miljöförstöring och klimatförändringar (fast man sa nog något annat i början av 90-talet). Då började jag skriva upp temperaturen varje dag, mäta snödjup på vintern – lite nördigt men det var mitt sätt då att hantera oron. Så, faktiskt är det så att en drivkraft jag har för att minska vår klimatpåverkan är att jag så väldigt gärna vill ha kvar kalla vita vintrar.  Det finns en mängd annat mycket värre att drabbas av i och med klimatförändringen men att snön blir något våra barn bara får se på foton eller måste resa norr om polcirkeln för att se känns för mig väldigt ledsamt. Så nu ska jag ut och njuta så länge det går!

Läs mer här om hur Sverige kan komma att påverkas när temperaturen stiger.

Vi söker dig som vill ha ett arbete som bidrar till en bättre värld för alla men som vet att jobbet inte är DU utan bara ett sorts kul tidsfördriv som ger dig en inkomst. Vi erbjuder ett arbete som ibland är sjukt kul, nån gång ibland bedövande tråkigt men för det mesta rätt roligt. Du ska kunna göra arbetet i din egen takt utan att bry dig ifall kollegan gör saker dubbelt så snabbt – vi är alla olika! Vidare behöver du ha god självkännedom så att du säkert gör det du tycker är roligt och inte heller tar på dig för mycket. Vi ser gärna att du också:

  • Gör så gott du kan
  • Fikar med dina kollegor minst en gång per dag
  • Vet att resultatet blir bättre om man håller en boll i handen än många i luften
  • Frågar om hjälp när du behöver
  • Är dig själv

Förutom en lagom lön erbjuder vi flexibla arbetstider och – platser, träning på arbetstid, kurser i personlig utveckling och valfritt men obligatoriskt volontärarbete på arbetstid.

Välkommen in med din ansökan!

När jag började min ekonomutbildning back in the days så valde jag också att engagera mig i en studentförening för just blivande ekonomer. Det var ett bra sätt att lära känna nya människor om man som jag inte kände en själ i den nya staden. Jag kan egentligen inte säga att jag kände mig särskilt hemma i föreningen men det var helt ok och det fyllde sitt syfte – att få nya bekantskaper. I alla föreningar vill man oftast bygga någon slags anda och gemenskap. Jag minns en sittning (= stor sittande middag) för oss ekonomnollor (=precis-börjat-på-utbildningen-studenter) där ordföranden för föreningen förmodligen ville bygga andan hos oss nya, och andan var att vi blivande ekonomer var så mycket bättre än alla andra. Han lanserade begreppet “Varför nöja sig?!”. Jag minns egentligen inget annat än just den frasen och vad den implicerade, dvs varför nöja sig med mycket när man kan få mer? Varför nöja sig med nånting bra när man kan få nånting bättre? Varför nöja sig med att vara ok när man kan bli bäst? Jag kommer ihåg hur alla jublade och klappade med över denna fras – vi ekonomer skulle minsann inte nöja oss med vilken sk*tlön/jobb/liv som helst! Kanske också jag drogs med i det hela. De där tre orden har poppat upp hos mig emellanåt genom åren, ibland som en påminnelse om att jag minsann är värd mer men oftast som en reflektion att de så precis beskriver vår tidsanda. En ständig jakt på någonting större, bättre, dyrare, högre, längre bort och notan för det tar miljön och vårt välbefinnande. Jag undrar vad som hade hänt om vi istället på den där sittningen ombetts sjunga med i nedan låt, så klok i all sin halvgalna hurtfriskhet.

I en rapport från Försäkringskassan med rubriken “Sjukskrivning för reaktioner på svår stress ökar mest” kan man bland annat läsa följande korta fakta:

Mellan 2010 och 2015 ökade antalet startade sjukfall i psykiatriska diagnoser med 57 000 eller 59 procent och är sedan 2014 den vanligaste diagnosenKvinnor står för 73 procent av ökningen • Anpassningsstörningar och stressreaktioner står för 66 procent av ökningen • Sjukfall i psykiatriska diagnoser är vanligare i yngre medelåldern men ökar i alla åldrar

Jag är själv en del av ökningstalen. Skälen bakom en sjukskrivning för psykisk ohälsa som det handlar om är förmodligen lika många som antalet människor som drabbas. Eller fler då det sällan är bara en orsak till varför man blir sjuk. Men frågan infinner sig ändå: HUR har det kunnat bli så här…? Vi bor i ett land som för många framstår som paradiset, skonade från krig, svält och naturkatastrofer, en vacker natur, frihet att göra och säga vad man vill, en hyfsat fungerande välfärd etc ändå är det så många som inte mår bra. Ofta är det nog en kombination av yttre krav och förväntningar – på jobbet,  från ens närmaste omgivning och samhället i stort – och krav man ställer på sig själv – att alltid prestera och vara duktig på alla plan – jobb, familj, fritid.  Personligen tror jag att vi har kommit för långt ifrån det som verkligen betyder något och är viktigt för oss själva, det som på allvar gör oss tillfredsställda och harmoniska- på lång sikt och inte bara för stunden. Det är SVÅRT,  att i detta ständiga brus av information och intryck som vi lever i, lära sig lyssna ordentligt till vad ens inre behov verkligen är. För min egen del har jag aktivt fått söka sätt att lära mig det här, t.ex har kurser inom personlig utveckling samt yoga och meditation varit till stor hjälp för mig. Inte för att jag nu har alla svaren till vad som ger mig ett hållbart liv men jag är mycket närmare det än innan jag började fundera på det.  Jag har landat i att följande parametrar är viktiga för att mitt liv ska kännas hållbart:

  • Vara nära min familj och spendera mycket tid med dem
  • Ha en livsstil som påverkar miljön så lite som möjligt
  • Bidra till att göra världen till en bättre plats att leva på
  • Leva nära naturen
  • Odla den kreativa sidan hos mig själv
  • Ha ett lugnare tempo och inte stressa
  • Regelbunden yoga och/eller meditation

Det här betyder för mig att allt som går emot ovan är något som jag måste välja bort för att långsiktigt få ett hållbart liv.  Och den delen, dvs själva agerandet, är i många fall mycket svårare än att komma fram till vad som är viktigt. Jag funderar dagligen på det här. Något som jag ofta kommer tillbaka till när jag funderar på lösningar är att ifrågasätta alla saker jag gör av vana, t.ex: Behöver jag verkligen det här? Måste jag göra detta? Kan jag göra på ett annat sätt? För vem gör jag det här?  Att utmana mig själv så har har både frigjort tid och sparat pengar på olika sätt. Vår senaste förändring är att vi sålde vår bil och skaffade en lådcykel istället. Ett test för att utmana vår bekvämlighet och samtidigt spara både miljö och pengar. Jag kom också fram till att jag ville gå en utbildning (kommer återkomma till den i ett annat inlägg) som går på halvtid och har då försökt ordna så att det ska funka både tidsmässigt och ekonomiskt. Sen är det ju vissa saker som är mycket svårare att genomföra för att det skulle innebära ett uppbrott från plats och jobb. Jag tror t.ex att hela vår familj skulle må ännu bättre om vi bodde på en gård på landet med en helt annan livsstil. Det är såklart möjligt men inget man bara genomför sådär, det kräver en hel del planering och 100% övertygelse om att det är det rätta.  Att undvika stress och leva ett lugnare tempo i en storstad och med småbarn känns som det svåraste av allt just nu och där jag inte har någon annan taktik just nu än att ANDAS… Jag tror i alla fall att om vi försöker lyssna mer inåt och ta reda på vad som på allvar känns viktigt och roligt för en själv och agera på det så kommer både vi själva och vår omvärld att må lite bättre.

Hur ser ditt hållbara liv ut? Kommentera gärna!

Den här veckans tips är att börja eller utöka din sopsortering. Jättesexigt tips verkligen, känns rätt retro eller snarare out-of-date. Ja, det hade ju varit toppen om det nu var inaktuellt men jag har märkt när jag har varit hemma hos familj och bekanta att det är förvånansvärt många som inte gör det. Eller många sorterar glas och eventuellt tidningar, men resten som också borde vara så enkelt att också sortera – metall, hårdplast och kartong struntar man av någon anledning i. Utan att ha gjort någon större sondering så tror jag att det i de flesta fall helt enkelt beror på lathet och bekvämlighet, men gärna gömt bakom “platsbrist”, “det tar mer energi att rengöra förpackningar än vad det sparar att återvinna dem”, “finns ingen återvinning/för långt till återvinning” blablabla….. Numera finns det ju återvinningsstationer på så många ställen att jag har lite svårt att tro särskilt många har så långt dit att det kan bli en ursäkt för att inte sortera. Sen några exempel på hur mycket energi det sparar att återvinna olika typer av material:

  • En konsevburk som återvinns spar energi som räcker till 7 timmars tv-tittande
  • En återvunnen aluminiumburk spar energi som räcker till ett dygn vid datorn
  • Du kan koka 38 koppar kaffe på din dagstidning
  • En påse matavfall kan bli biogas som räcker till 2,5 kilometers bilkörning

Så, min utmaning till alla som känner sig träffade är att helt enkelt att göra mer när det gäller sopsortering och återvinning!

  • Gör du inget –> börja med glas och metall
  • Sorterar du vissa saker men inte allt –> lägg till minst ett område till
  • Återvinner du allt –> grattis, you’re fabulous!

Lycka till!

PS: Vill man ha mer fakta eller tips om detta kan man klicka sig vidare här

#veckanshållbara 1

För mig var det oerhört tankeväckande att kolla hur mycker koldioxidutsläpp jag orsakade. Jag trodde mycket mindre och blev helt chockad över hur illa det var. Det blev liksom startskottet för min resa till ett hållbarare liv. Det finns väldigt mycket mera än “bara” kolidoxidutsläpp att bry sig om men det är en väldigt viktig del, och som man kan få hjälp att mäta (hur man bidrar till t.ex försurningen av haven är ju lite svårare att mäta…). Som bekant är det man kan mäta också enklare att få resultat och förbättringar i. Så första veckans utmaning blir att kolla upp hur mycket koldioxid du orsakar på ett år, t.ex genom att göra en uträkning här

Jämför med vad som räknas som hållbart för att slippa ökning av jordens medeltemperatur med mer än 2 grader.

Känn hur det känns. Förmodligen lätt förskräckt men förhoppningsvis inspirerad till förändring snarare än handlingsförlamad.

Gör en plan för året för hur du ska minska utsläppen. Det som orsakar mest utsläpp (ganska ofta de svåraste…) är förstås viktigast att ändra men ta med några “quick wins” så du känner dig duktig. Om du skulle vilja få hjälp med strategi och plan i din hållbarhetsresa så kontakta mig så hjälper jag gärna till!