När jag började min ekonomutbildning back in the days så valde jag också att engagera mig i en studentförening för just blivande ekonomer. Det var ett bra sätt att lära känna nya människor om man som jag inte kände en själ i den nya staden. Jag kan egentligen inte säga att jag kände mig särskilt hemma i föreningen men det var helt ok och det fyllde sitt syfte – att få nya bekantskaper. I alla föreningar vill man oftast bygga någon slags anda och gemenskap. Jag minns en sittning (= stor sittande middag) för oss ekonomnollor (=precis-börjat-på-utbildningen-studenter) där ordföranden för föreningen förmodligen ville bygga andan hos oss nya, och andan var att vi blivande ekonomer var så mycket bättre än alla andra. Han lanserade begreppet “Varför nöja sig?!”. Jag minns egentligen inget annat än just den frasen och vad den implicerade, dvs varför nöja sig med mycket när man kan få mer? Varför nöja sig med nånting bra när man kan få nånting bättre? Varför nöja sig med att vara ok när man kan bli bäst? Jag kommer ihåg hur alla jublade och klappade med över denna fras – vi ekonomer skulle minsann inte nöja oss med vilken sk*tlön/jobb/liv som helst! Kanske också jag drogs med i det hela. De där tre orden har poppat upp hos mig emellanåt genom åren, ibland som en påminnelse om att jag minsann är värd mer men oftast som en reflektion att de så precis beskriver vår tidsanda. En ständig jakt på någonting större, bättre, dyrare, högre, längre bort och notan för det tar miljön och vårt välbefinnande. Jag undrar vad som hade hänt om vi istället på den där sittningen ombetts sjunga med i nedan låt, så klok i all sin halvgalna hurtfriskhet.
